Del 1 - Himmel du andas

Skärmavbild 2022-02-09 kl. 15.14.29.png

PROLOG

Bild: Barbro Paulsson Weaver

 

Intro till Döden ger liv.

Himmel du andas! -se skönheten i åldrandet, förgängligheten och inte minst

kunna vara tacksam över att fortfarande andas

efter erfarenheter av Covid-19 och PostCovid…

Allting har sin tid.

Att födas har sin tid. Att dö har sin.

Att förbereda sig för livet efter själva tillblivelsen

tar sin tid – ofta kring nio månader.

Att förbereda sig för döden har för mig uppfyllt

en mycket ansenlig tid men har allt efter tidens gång blivit en öppnare mot LIV!

 

När jag var tio månader hamnade min mamma på sjukhus nära döden i svår lunginflammation

under en längre tid.

En barnflicka 17 år anställdes för att ta hand om det skrikande barnet vars smärta var för stark för den unga jungfrun som till slut fick nog och såg som enda utväg att med en kudde kväva det outhärdliga ljuden som kom ur bebisens mun.

 

Min nära döden upplevelse med svårigheter att få luft har varit ett stort trauma under delar av mitt liv. Den räddande ängeln som kom och avbröt denna alltför tidiga död var farsan. Tack Pappa!

84493728_2463985550520132_3277781313590919168_n.jpg

Gubben är gammal

Epistel N:o 27

Bild: Barbro Paulsson Weaver

 

Möte med åldrandet.

”Gubben är gammal urverket dras. Visaren visar timman ilar---”

Nu har jag själv snart med råge överlevt min pappas ålder.

Men farsgubben du kunde väl för helvete ha väntat med att dö själv tills jag hunnit bli vuxen på riktigt.

Du var ju aldrig sjuk inte ens förkyld. 

Gubben är gammal_omslag copy.jpg

Födslosång

Epistel N:o 43

Bild: från  skulptur Astrid Rietz

Om sårbarheten i att föda, födas och leva i denna så obarmhärtiga närhet till döden och ”masken dold i blomman bådar blommans död. Allt suckar för naturens lag…”

BirthSong-omslag copy.jpg

Vaggsång till min son Carl

Bild: Barbro Paulsson Weaver

Kan smärtan av att förlora sitt barn någonsin lämna?

Vårt behov av tröst av nytt liv vaggar oss till sömns…

Var själv väldigt rädd för att skaffa barn och dröjde väldigt länge. Skyllde på min pappa som sagt: blir du musiker så passa på att turnera fram till 50 års ålder, men sen är det full satsning som gäller.

En stor tacksamhet över den fantastiska tid som sedan kom - att ha och vagga sina barn till sömns. 

"Tack älskade pappa för en barndom med dig på
50-talet! Du som hade modet att vara starkt närvarande i både din manlighet och kvinnlighet och inte minst i ditt barn. Önskade väl ibland att du skulle vara lite mer vuxen och vanlig som dom andra farsorna på gården.

Men att ofta komma hem från plugget och bli mottagen med cellomusik och varm choklad av sin hemmapappa var ljuvligt!
Nu är det höst en tid att släppa taget och låta löven falla
i övermorgon fyller du 128 år.    Grattis🎶❤️
PS. Efter den dagliga sagostunden med min syster och mig i gungstolen kunde du säga: 
Min son akta dig för att för mycket söka kunskap i böckerna och orden. Man kan bli konstig i huvudet. - Det är kvinnorna som bär på kunskapen om livet." - Från Facebook 24 sep 2018. 

42352622_945261685663731_4680238665748709376_n.jpeg

Märk hur vår skugga
Epistel 81


Bild: Barbro Paulsson Weaver


Våra avsked till våra kära ser så olika ut. Här ett porträtt ur tiden när Grälmakar Löfbergs maka lämnat in skylten. ”Hon från Dantobommen skildes idag. – torstig var hon och torstig är jag, Vi är torstiga alla!”

58DCDD99-E805-487F-9EE6-6931F74D5991_1_105_c.jpeg
BellmanCornelis.png

Jag får ett samtal från Ulf G Åhslund som säger Cornelis är död! Nu finns det bara en galning kvar i det här djävla landet som jag kan tänka mig att jobba med och det är du. Jag skiter i pengar. Jag spelar och arrar till dig gratis och om du vill kan du få använda arrangemang jag skrivit till Cornelis. Du har en vecka på dig att bestämma dig och förresten skulle du vilja gå på Cornelis begravning med mig?

 

Efter begravningsceremonin i Katarina Kyrka sitter vi på Mosebacke på tjusigt uppdukat kyrkkaffe. Emellan Ulf G Åhslund och mig sitter prästen Lennart Koskinen.

En stilla stämning infinner sig tills en kvinna mittemot oss reser sig och utbrister:

Det är jag som är Fatumeh - som Cornelis sjunger om – Det är jag som är FATUMEH!

Då reser sig blixtsnabbt kvinnan bredvid henne och skriker:

I helvete heller det är jag som är FATUMEH - varpå hon utdelar en rak höger, så att den först nämnda hamnar mitt uppe på det dukade bordet. Kaffekoppar, fat och tårtbitar far runt som ett fyrverkeri på nyårsafton. Ulf och jag kastar en snabb orolig blick på varandra innan prästen Koskinen reser sig och på sin vackra finlandssvenska dialekt utbrister:

DET HÄR SKULLE VERKLIGEN CORNELIS HA GILLAT!

Sommaren 1987 efter avslut på Västerviks Visfestival kommer en kollega Lasse Tennander fram till mig och säger: För fan Peter du som är uppvuxen i en arbetarförort - Hur kommer det sig att du kör med ett gäng utklädda överklassmusiker?

Ja vad svarar man på det?

Vi på gatan såg ju dom som fanns norr om Slussen som minst sagt främmande varelser.

Varför leker jag med dom?

 

(Första 3 åren i en etta i Hammarbyhöjden sedan i nya söderförorten Kärrtorp - men med en farsa som jobbat som musiker. Vi på gatan såg ju dom som fanns norr om Slussen som minst sagt främmande varelser. Kanske tillhörde man nån slags trasprolitariat.)

Något senare samma kväll stod jag vid pissrännan bredvid Cornelius Vreeswijk som jag uppfattat stått och lyssnat snett bakom i kulissen. "Du det kändes lite kymigt att ha snott från ditt gitarrarrangemang från ”Märk hur vår skugga” till det jag gjorde med dessa "utklädda musiker från ..."

Känn inte så - du gör det så vackert sa Cornelis och såg på mig stillsamt med sina varma ögon. När vi sen efteråt hamnade på krogen tillsammans med våra musiker var han väldigt lågmäld, mådde inte så bra och ville åka hem ganska snart och sedan dröjde inte länge innan han lämnade in för gott den 12 november 1987.

ADAGIO 
 

Bild: Barbro Paulsson Weaver

 

"Att vara eller att inte vara - att andas eller inte andas. Det är frågan"

40680711_2107913959460628_5155803051356848128_n.jpg

Del 2  Allting har sin tid

Peter i peruk sepia 2.jpg

Till kära mor på Bruna Dören
Epistel 24
 

Bild: Från 250 års jubileum av Bellmans födelse. Kim Anderzon och Fredmans Stadsmusikanter.

 

”Kära Syster mig nu lyster med dig tala förrn jag dör”

img20210627_20451256.jpg
Bild (1).jpg

Källarsång

Sång 15

Bild: Peter Dahl

”Se stjärnorna de blänka och nattens kulna dimmor stå. Jag orkar ej mer tänka. Ej se, än mindre gå…”

Vårt liv är en maskerad

Bild: Barbro Paulsson Weaver

 

Där mången synes glad 
Men under masken gråter du 
Ska vi slå vad?

18298639_1893413100929751_2353951938623569920_n.jpg

Bild: Peter Dahl

Drick ur ditt glas 
Epistel 30
 

Drick ur ditt glas.jpg

Är jag född så vill jag leva... Sång 16
 

Bild: Bebisbild av Peter Ekberg Pelz.

Var tid har sina kompromisslösa sjukdomar.

Lungsoten och pesten tog många liv på 1700-talet.

En stor del av Stockholms befolkning strök med.

Man hade inget annat vaccin att hoppas på en alkoholen som medicin…

Jag andas än är jag född så vill jag leva och må väl på bästa vis.

Sjunga visor, dansa polska uppå rosor gå

– klappa den mitt hjärta tänker på.,,

är jag född copy.jpg

Träd fram du nattens gud sång 32
 

Bra bild.jpg

Bild: Gregor Hendler

 

Naturen som tröst och läkedom.

Beställdes av min svärfar Bellman kännaren, författaren och översättaren Paul Britten Austin att lära mig inför hans stundande död och begravning.

Sång 32 Träd fram du nattens gud. Song of nightfall.jpg

Bild: Barbro Paulsson Weaver

 

Musik: Stråkkapellet 

Jan Levander

Gregor Hendler

Glimmande Nymf 
Epistel 72

 

IMG_5603.jpeg

                   Bild: Francine Lee Finer

 

Här ur denna oerhört sensuella erotiska epistel träder en stor innerlig ömhet fram.

”Cajsa Du dör- Himmel hon andas! Döden ger liv”

är ett uttryck för den yttersta hänryckning.

Den fysiska känslan av världens försvinnande under kärleksakten.

Att våga förlora kontrollen – utlämnad. Kvinnan i mannen får blomma.

 

Orgasmen: Den så kallade lilla döden Av Åsa Jonsson

 

I århundraden har människan varit fascinerad av sin sexualitet. Den har beskrivits i text och bild ända sedan människan började lämna dylika spår efter sig. Vi är fascinerade av vår egen dödlighet – och av vår odödlighet. Anne Rices vampyrböcker beskriver ovannämnda koppling på ett i det närmaste övertydligt sätt. Varje död som sker genom vampyrernas blodsugande beskrivs som en orgasm för både offer och förövare. Lust och rädsla är ofta intimt förknippade. Det är naturligt att vara rädd för döden; både för att förlora nära och kära men även att vi själva ska förloras. C. A. Ehrensvärd har tecknat ett samlag i en likkista sett från dess fotända. Sammanblandning av död och liv?

Man brukar säga att man aldrig är så nära döden som när man nyser. Det kanske är sant, år andra sidan är det orgasmen som brukar kallas för "den lilla döden". Det är dock inte alla orgasmer som kan få detta epitet. Det är när orgasmen blir så kraftig att blodtillförseln till hjärnan tillfälligt stryps som "den lilla döden" inträder. Det ger njutningen ännu en dimension där den balanserar på gränsen till vad som kanske går att jämställa med döden. När hjärnan måste klara sig på mindre syre så stänger den av alla oväsentliga funktioner och det är på gränsen till svimningen som "den lilla döden" inträder. I det ögonblick som orgasmen når sin höjdpunkt kan en känsla av overklighet vara det sista steget mot den lilla döden.

Många människor försöker uppnå den lilla döden på artificiella sätt. Genom att strypa syretillgången till hjärnan kan man uppnå detta benådade tillstånd vilket gör att "strypsex" har sina anhängare. Det är dock ett sätt som kanske för en närmare till den "stora" döden än man hade tänkt sig.

I längtan och jakten efter orgasmer finns kanske en längtan efter att få dö en smula, att för en stund lämna det jordiska – om än genom den mest jordiska av handlingar. Känslomässigt är vi kanske aldrig så nära döden som i det ögonblick som vi bejakar livet som mest.

Del 3   Allt förvandlas

Dans Inger Edelfeldt - DEL 3 ALBUM.jpg

Movitz blåste en konsert 
Epistel 51

Under inspelning i Dwarf Studio med Jan Levander som spelande dirigent flög stråken plötsligt ur handen på Viktoria Nilsdotters (alt violinisten) var på ett fniss utbröt. "Varför skulle man ta bort detta underbara" säger producenten Peter Ekberg Pelz - "Vi behöver mera fniss!"

Episteln har undertiteln "Angående konserten på Tre Byttor" ("Angående konserten på Tre tunnor"), med namnet på en restaurang i Djurgården i Stockholm . Melodin är lånad från George Frideric Händels opera Acis and Galatea från 1718 . (Wikipedia)

Allt förvandlas Sång 39   



(Ur andra mosebok 29)

Prästvigningen

Detta är vad du skall göra när du viger dem till präster åt mig. Tag en ungtjur och två felfria baggar, 

osyrat bröd, osyrade kakor bakade med olja och osyrade tunnkakor smorda med olja.

Gör dem av siktat vetemjöl och lägg dem i en korg, och bär fram dem i korgen som offergåva tillsammans med tjuren och de två baggarna. 

Du skall föra fram Aron och hans söner till uppenbarelsetältets ingång och tvätta dem med vatten. 

Och du skall ta kläderna och sätta på Aron tunikan, kåpan till efoden, efoden och bröstväskan och binda ihop alltsammans med skärpet. 

Sätt sedan turbanen på hans huvud och fäst det heliga diademet på den. 

Tag smörjelseoljan och häll den på hans huvud och smörj honom. 

Sedan skall du låta hans söner träda fram, och du skall klä på dem tunikor 

och spänna om dem bälten och sätta på dem huvudbonader. Så skall de ha rätten till prästämbetet för alltid. När du prästviger Aron och hans söner.

RURIK BLADH.jpg
Skärmavbild 2022-02-10 kl. 15.48.33.png

Till mutter på tuppen
Epistel 67

 

Kära mor.jpg

Menuett Dm Johan Wikmanson, Cellist, organist och vän med Bellman

Ur Stråkkvartett Opus 1 D-moll tillägnad Joseph Haydn.

img20220213_18271200.jpg

Menuett är en dansrytm i lugn tre fjärdedelstakt, som oftast dansats som pardans men även förekommit som gruppdans. Namnet menuett är franska; menuet kommer ursprungligen från ordet menu, liten. Namnet syftar troligen på menuettens korta steg, pas menus. Vid sin höjdpunkt under sjuttonhundratalets förra hälft var menuetten elegant, sirlig och ceremoniell.

Ursprungligen var menuetten en dans som dansades vid hov och på fina herresäten; den introducerades vid det franska hovet kring 1650, var som populärast på 1700-talet och levde kvar in på 1800-talet. Dansen spred sig även till den lantliga befolkningen, och menuetter är därför vanliga i spelmansmusik främst i de svenskspråkiga delarna av Finland, där den fortlevt i obruten tradition ända till våra dagar, men finns även dokumenterad i Värmland och vissa andra trakter i Sverige. Menuetten som dans finns i levande tradition åtminstone i Österbotten[1].

Gubben Noak

Sång 35

" Gubben Noak " ("Old Man Noah", ursprungligen " Om gubben Noach och hans fru " eller bara " Gubben Noach ", och sedan 1791 även " Fredmans sång n:o 35") [1] är en traditionell svensk sång, en dricksång och bibelsång skriven 1766 eller tidigare av Carl Michael Bellman . [2] Låten är möjligen den mest kända av alla Bellmans verk.

Låten publicerades till en början anonymt av rädsla för kyrkan. År 1768 försökte Lundakapitlet få alla exemplar av sången och andra bibliska travestier förstörda.

 

Eftersom han var lite rädd för kyrkan valde Bellman att först publicera låten anonymt på broadsheets i hela landet; även om det då var allmänt känt vem som hade komponerat den extremt populära låten. År 1768 reagerade Lundakapitlet med att skicka ett brev till stiftets präster, där man försökte samla alla tryck och avskrifter av "Gubben Noach" och andra bibliska travestier, för att få dem förstörda. [2] [11] [12] (Wikipedia)

IMG_6490.jpg

Noak betraktas sedan gammalt som drinkarnas skyddspatron han är den första berusade person som historien känner och Noah var en Åkerman och det första som planterade en vingård. Men när han drack av vinet, låg han drucken och låg blottad i sitt tält. (Ur första Moseboken kapitel 9)

Bild: Rurik Bladh

Solen glimmar 
Epistel 48

 

Var uti avmålas Ulla Winbladhs hemresa från Hessingen i Mälaren en sommarmorgon 1769 

Källan till musiken kan vara en gammal fransk visa. 

Ernfried_Wahlqvist_-_Stockholm_från_Stora_Essingen.jpg

Bild: Ernfried Wahlqvist

"Vågornas brus och vattnets rörelser tog mina sinnen till fånga, förjagade varje annan rörelse ur min stjäl och försökte den i ett behagligt drömeriet

Vattnets hävningar och sänkningar dess oavlåtliga men rytmiskt svällande brus ersatte dom inre rörelser hos mig som drömeriet utplånat, och var nog för att låta mig njuta min tillvaro utan mödan att tänka då. Då och då födes en svag och kortvarig förnimmelse av alltings obeständighet i denna värld som i vattenytan fick sin bild."  Jean Jacques Rousseau 

Ulla min Ulla - Epistel 71

Att uppvakta, våga visa intresse, lust - kärleken till kvinnan, naturen mat och dryck. En serenad framsjungen under middagstiden med glimten i ögat.

img100.jpg
IMG_3110 - kopia___serialized2.jpeg

Ulla! min Ulla!, Till Ulla i fönstret på Fiskartorpet middagstiden en sommardag, eller Fredmans epistel n:o 71, är en visa av Carl Michael Bellman. Den benämns av författaren själv som pastoral, och är dedicerad "till herr assessor Lundström". Carl Jacob Lundström var en av Bellmans vänner. Han spelade en framträdande roll i Stockholms ordenssällskap, bland annat i Par Bricole, och hade varit drivande i att samla in prenumeranter till utgivningen av epistlarna.[1]

Epistelns handling utspelas på Fiskartorpet på Djurgården i Stockholm, på udden mellan sjön Laduviken och kärret Uggleviken.[2] Dikten är en parodi på serenaden: Ulla står i fönstret på krogen och beundraren Fredman sitter på sin häst ett stycke nedanför, men det är middagstid. Beundraren lägger dessutom lika mycket energi på sin beundran av den omgivande naturen som av Ulla; varje strof består av två delar: först en uppvaktning i dur, sedan en naturlyrisk refräng i moll.[3]

I första strofen uppvaktar Fredman Ulla med en inbjudan till lunch på smultronruda och svalt vatten, och förklarar i höviska men eggande vändningar hur värdshusets dörrar slås upp av sommarens vindar. Andra strofen är till en början en jämförelse mellan landets frid och stadens jäkt, innan Fredman ber Ulla att pigga upp honom med skorpa och Hoglandsvin, där han sitter till häst. I tredje strofen framstår hästen tydligt som en sexuell metafor, och passionen får fritt, men fortfarande anständigt, spelrum.[4]  (Wikipedia)

Trots att omgivningen skämtar om Mollbergs talanger som dansmästare tar han sig själv på fullaste allvar. Visst behöver vi små Mollbergare i vår värld. Dom eller vi är inte bara löjliga, eller hur? 

Dansmästarn
Epistel 69
 

Dansmästarn (2).jpg

Del 4  Dom dyrbaraste gåvor utösas oftast av den lekande naturen

Dom dyrbaraste gåvor med kobild Rurik (1).jpg

Akvarell bild: Lena Hoel & Skulptur (ko): Rurik Bladh

Haren & vråken.jpg

Dyrbaraste gåvor Pastoral EP 80 

Fredmans epistel n:o 80 med början Liksom en herdinna är en herdedikt – eller en parodi på en sådan – i Fredmans epistlar av Carl Michael Bellman. Episteln bedöms vara skriven 1789 eller 1790. Melodin är inte känd från annat håll.

Första strofen är en parafras på dikten L'art poétique av Nicolas Boileau, där auktoriteten Boileau slår fast att en herdedikt ska vara enkel, utan konstlade manér. Bellmans visa börjar som en älsklig herdedikt helt enligt accepterad smak, för att bli alltmer konkret realistisk och sluta i en tydlig hänsyftning på Ulla Winblads och Mollbergs samlag. Bellman dedicerade episteln till skalden Kellgren, som 1778 avfärdat Bellmans alster som grova och osmakliga.
-Wikipedia (Textkommentarer till epistel n:o 80)

 


 

Backa + Malou.jpeg
27.jpeg

Bild:

1) Peter Ekberg Pelz,

2) Backa Hans Eriksson & Malou Meilink.

3) Malou Meilink

Fjäriln vingad  - Sång 64

Varm fjäril.jpg
Bra bild 2.JPG

Fjäriln vingad syns på Haga eller Om Haga är den 64:e sången i Carl Michael Bellmans samlingsverk Fredmans sånger utgivna 1791. Den har varit vanlig som allsång. Sången skrevs till en början som vädjobrev till Gustaf Mauritz Armfeldt, troligen i början av 1791, för att skaldens hustru Lovisa skulle få posten som åldfru vid Haga slott som höll på att uppföras, men omarbetades till utgåvan av sångerna, bland annat genom att två verser ströks och ersattes av en enda. Sången dedicerades om till herr kaptenen Kirstein som vid denna tid var skaldens hyresvärd på Klarabergsgatan.[1][2]

Texten är uppbyggd så att den skildrar hur våren anländer till Haga, med början i första strofen hos småkryp, via landskapet i stort med ängar, bäckar och skogar i den andra, och mytiska najader i Brunnsviken i den tredje, som skickar upp höga kaskader av vatten. I sista strofen möter diktens jag sin älskade i parken under åsyn av den milde konungen, som möjliggjort allt detta. Dikten blir alltså en hyllning till Gustav III, men på en tämligen abstrakt nivå.[3] (Wikipedia)

Den snåle och tilltagsne gästen 

outlander-season-2-first-look-outlander-2014-tv-series-39152157-2000-1333.jpg_w=1024&h=682

Gråt fader Berg - Epistel 12

Elegi över slagsmålet på Gröna Lund.
Tröst och solidaritet tillsammans med  polarna. Fader Berg har fått på käften för att han dansat med en annans flicka. Men nu uppmuntras han att blåsa med sin spruckna läpp - men då har han snart blivit påmind om sin onda rygg. Glömmer han sin fallenhet till krogs slagsmål och utbrister i pacifistisk anda: "En örfil kan undvikas när man som ingen ger" 
Det är som Jesus själv skulle ha uttryckt det.

Pehr_Hilleström-Carl_Michael_Bellman.jpeg

"Gråt Fader Berg och spela, Elegi över slagsmålet på Gröna Lund eller Fredmans epistel n:o 12 är en av Fredmans epistlar, skriven sommaren 1770 av Carl Michael Bellman, satt till en melodi hämtad från arian The flocks shall leave the mountains ur Händels opera Acis och Galatea.[1]

I texten inleder Fredman, ackompanjerad av Fader Berg på flöjt, i enlighet med ett mönster från klassiska elegier och mediterar över numer förgången storhet och tidens härjningar, innan man får se att det som nu förhärjats är en kroglokal de beginner sig i. Det som härjat den är ett slagsmål, och i slutet får man i naivt predikande stil reda på vad som varit orsaken: Fredman har blivit full, druckit upp en soldats öl och dansat med någon annans flicka. Som ofta annars i epistlarna bygger denna således på en kontrast mellan den skira melodin och det elegiska anslaget, och den betydligt mer krassa verkligheten.[2]" - Wikipedia.

Slidder Sladder - Skruva fiolen EP 2

Text till Slidder Sladder - Skruva Fiolen Epistel N:o 2

Sjung dansa och var glad - svara ja så blir vi glada.Stråken släng—ganska riktigt!

Ditt kall är viktigt. Båd för Öra Syn och Smak,

img036.jpg

Fram med basfiolen Epistel 7

pexels-cottonbro-7095052 (1).jpg
Basfiol.jpg

"Sången utspelar sig vid vad som ser ut att vara Ulla Winblads dödsläger, där Fredman predikar för Fader Berg, som ackompanjerar på violoncell (titelns "basfiol"). Fader Berg är således både elegisk musikant som medlem i Fredmans församling, medan Fredman visar sig vara såväl predikant som Ullas älskare: Ulla ligger inte på sin dödsbädd, utan i en helt vanlig säng, efter ett tag tillsammans med Fredman.[3]

Fram med basfiolen, knäpp och skruva, Som synes vara en elegie, skriven vid Ulla Winblads säng, sent om aftonen eller Fredmans epistel n:o 7 är en av Fredmans epistlar av Carl Michael Bellman, med melodi från arian Chère Anette reçois l´hommage ur madame Favarts och Adolphe Blaises sångspel Anette et Lubin. Som undertiteln antyder bygger denna, i likhet med epistel 12 Gråt Fader Berg och spela, på att en till synes sorglig scen byggs upp innan den byts ut i något helt annat.[1]

Bellman arbetar här med två nivåer, en hög, mytologisk, och en låg, världslig, sjaskig. Bellman lyckades genom att använda det bibliska språket få till något annat än hans tidigare enkla bibelparodier skapa en sakral stämning som gör att parodin träder i bakgrunden och de agerande höjs upp till en högre nivå där åhörarna kan empatisera med dem.[2]

 

Den violoncell som Fader Berg spelar på har även den en dubbel roll, såväl som instrument som symbol för kvinnokroppen; under 1700-talet hade de ofta ett skulpterat kvinnohuvud ovanpå huvudet. När Bellman vid framförandet härmade instrumentet kunde han därför även med händerna låtsas spela på den, vilket kunde tolkas som att han förde händerna över Ulla Winblads kropp. Denna tvetydighet återspeglas även i texten, från första raden.[4]

I första strofen försöker Fredman trösta Fader Berg, men han söker också tröst själv. Fader Bergs spelande ökar visserligen plågan, men Fredman ser även chansen till svalka i Bergs brännvinsglas. Efter denna bacchanaliska cliché (om än i elegisk mask) går andra strofen över och antar griftetalets form, samtidigt som parodin når högre höjder. Ullas säng blir såväl kärleksgudinnans grav som ett tempel; när skönheten kastar "sina liljor döden till rov" är det såväl en bild av oskulden som offrar sitt liv, som sin oskuld åt orgasmen, "le petit mort". Slutraden "och min själ är i behov" ändrades från tidigare "din själ", vilket troligen ändrades för att undgå kyrklig kritik: Ullas själ skulle då samtidigt vara i behov av erotisk förlöselse som den sista smörjelsen.[5]

I de två avslutande stroferna fullföljs såväl samlaget som dubbeltydigheten. Dödsbädden blir bröllopssäng när Ulla får sin myrtenkrona, och Ulla blir då på den höga nivån en kristi brud, medan hon på den låga närmar sig orgasmen. Ullas "sång om jungfrurs öden" spelar på såväl jungfrumartyrer som hur jungfrur förlorar oskulden, men kan också handla om Ullas utrop i sängen. Sista strofens "kött och blod" som "förklara sig" är hämtade från kristendomens språk: det första ur vigselformuläret, det senare syftar på hur själarna befrias från köttet. Detta återkommer i de sista raderna, när Fredman vill att Ulla skall såväl som åter "kvickna" i graven.[6] - Lönnroth, Lars (2005)" - Wikipedia.

"Sex upprör alltid det tycks höra till. Inget här tycker jag vittnar om manligt utnyttjande

- sexuell makt över kvinnan.  Egentligen lyfter episteln ju fram KVINNLIG sexualitet.

Det är hon som har "bastuban" som objekt för sin lust men vet du om det är något som

skrämmer mer än (manlig) sexualitet så är det kvinnlig. " - Sofia Nyberg      

Vila vid denna källa - Epistel 82

Lena hoel fåglar och vatten.jpg

Vila vid denna källa, Eller oförmodat avsked, förkunnat vid Ulla Winblads frukost en sommarmorgon i det gröna, eller Fredmans epistlar nummer 82 är den sista, och kanske mest populära, episteln i Carl Michael Bellmans Fredmans epistlar från 1790. Sången skildrar ett muntert sällskap som äter frukost i det gröna och hela naturen lever med i festen. Samtidigt är det en hyllning till, och ett rörande avsked av, Ulla Winblad. Melodins ursprung har inte kunnat identifieras. Eventuellt kan den vara skriven av Bellman själv.[1] Sången har tillägnats Carl Gustaf af Leopold.

Titelns "källa" kunde förutom den bokstavliga betydelsen hos Bellman även syfta på en hälsobrunn eller till och med den gudomliga nåd som syndaren får förlåtelse ur. Att det rör sig om en hälsobrunn (möjligen Djurgårdsbrunn) märks i att det vid platsen tydligen finns utskänkning och musikalisk underhållning. Platsens betydelse gör att sången får en mörkare underton än de andra pastoraler som troligen skrevs till utgivningen av epistlarna 1790; till denna bidrar även att mitt i festens rus och naturens skönhet oroande bilder smyger sig in, som vrålande tjurar, svarta skuggor och den krögare som kräver in notan och därvid kallas basilisk.[2]

I sjätte strofen kommer så kulmen på detta, när Fredman reser sig upp och håller ett avskedstal, där flera av Bellmans teman samlas: kulten av Fröja och Bacchus, Ulla Winblad och hennes lockelse samt Charon som väntar på att ta hand om Fredmans själ. Raderna om att Fredman ser sig "till Naturens skuld förbruten" syftar på att han känner sin annalkande död; hans fattigdom gör att ödesgudinnan Klotho klipper av en rockknapp för att han skall kunna betala färjemannen. Slutet är dock triumfatoriskt: genom att en sista gång "fira bröllop" med Ulla Winblad övervinns döden, och minnet av händelserna kommer att kvarleva.[3] - Lars, Lönnroth (2005) - Wikipedia.